Historien bakom kofferdam

Två försäljare möts på ett hotell - det blir starten på utvecklingen av kofferdam, som idag är Isakssons Gummifabriks största produkt.

Emil Isakssons svåger, Erik Stefansson, arbetade som resande försäljare. I början på 1950-talet mötte han på ett hotell en försäljare från Dentalaktiebolaget, som visade honom en bit gummiduk. Det var kofferdam, gummiduk som används av tandläkare bland annat vid rotfyllningar. Duken tillverkades i USA, men Dentalaktiebolaget hade utan framgång försökt få nordisk gummiindustri att vidareutveckla produkten. Ingen fabrik hade ditintills visat intresse för detta.

En tid senare var Erik Stefansson på besök hos Emil och Ester Isaksson. Han berättade om gummiduken som försäljaren från Dentalaktiebolaget hade visat. Utan ett ord reser sig Emil och går ut till fabriken, en stund senare kommer han tillbaka med en bit gummiduk i handen.

"Är det en sån här du menar?", frågade Emil. Erik stirrade och nickade. Här fanns en prototyp till det som Dentalaktiebolaget efterfrågade! I hemlighet hade Emil experimenterat och ur flytande gummi lyckats skapa en tunn och mycket elastisk gummiduk. Men för Emil var det bara ett experiment, som han fram tills dess inte hade sett någon praktisk användning för.

Erik Stefansson tog med sig en bit gummiduk och kontaktade disponent Uno Feldt på Dentalaktiebolaget - resultatet blev att Dentalaktiebolaget snabbt svarade Isakssons Gummifabrik för att diskutera utveckling och produktion av materialet.

Sommaren 1952 skrevs ett avtal mellan Dentalaktiebolaget och Isakssons Gummifabrik. Men för produktion i större skala fanns det inga metoder och inga maskiner. Experimenten fortsatte, produktionsmetoder utvecklades, och efterhand började leveranserna av kofferdam till Dentalaktiebolaget.

Idag är produktionsmetoder vidareutvecklade och till stor del annorlunda mot de metoder som användes på 1950-talet, men gummiduken är grunden i verksamheten och kofferdam är idag Isakssons största produkt. Cirka 80 % av produktionen går på export till ett femtontal länder, bland annat Japan, Kanada, USA, Tyskland och våra nordiska grannländer.

AdobeStock4474071

Isakssons Gummifabrik AB, övergripande historik

1931 startade målaren Emil Isaksson tillsammans med skomakarna Edvin Isaksson och Martin Paulsson Firma Rågummiindustri. Företaget tillverkade stövlar i rågummi, en innovation som också beviljades vad som sägs vara Sveriges första patent på gummiprodukter. 

Det nya företaget engagerade många i Torekov, och såväl arbetskraft som beställningar på stövlar strömmade in. Inledningsvis skedde produktionen i Emil Isakssons fastighet utanför Torekov, men en tomt för en större fabrikslokal fanns redan inköpt vid verksamhetsstarten. Byggmästaren Carl Ekensteen ledde bygget och i december 1931 flyttade verksamheten in i den nybyggda fabriken.

Redan från början visades intresse från utlandet. En dansk ingenjör ville starta tillverkning av gummistövlar och en delegation från Firma Rågummiindustri tillbringade några månader i Danmark för att utbilda personal.

Några år in på 1930-talet försämrades marknaden genom den ekonomiska depressionen, och minskad tillgång till råvara på grund av en alltmer orolig omvärld. Sven Boström och Bernhard Jorlén – som båda arbetade på kontoret – tog 1938 över verksamheten och bytte namn på verksamheten till Nordiska Latexfabriken Torekov (numera Nolato AB). Emil Isaksson arbetade vidare som teknisk chef på det rekonstruerade företaget, och var ansvarig för att utveckla tekniker för produktion av såväl latex som fastgummi.

Under åren före andra världskriget bröt ut var tröstnappar och dinappar två av Nordiska Latexfabrikens största produkter. En dansk ingenjör vid namn Andersén, specialist på doppade produkter i naturlatex, tog fram gummimassan för tillverkningen och utbildade Emil Isaksson, Sven Boström och övrig personal i latexhantering. Napparna såldes under varunamnet ”Stilles vita napp”.

Under andra världskriget blev det dock helt omöjligt att importera naturlatex. Förutsättningen för att kunna fortsätta produktionen av nappar var att man hade tillgång till gummimassa i flytande form. Emil Isaksson och Sven Boström började experimentera med detta och fick fram en solution som gick att använda för att producera doppade artiklar. Den tekniska lösningen var en variant av återvinning, där Isaksson och Boström lyckades utvinna gummimassa ur rågummi. Företaget köpte upp gamla rågummidetaljer, inte minst kasserade rågummistövlar och använde materialet för tillverkning av gummimassa. 

För att inhämta kunskap om tekniken kring fastgummi köpte ledningen på Nordiska Latex i början av 1940-talet in sig i Trönninge Gummifabriks AB (numera National Gummi AB) utanför Halmstad. Under två år arbetade Emil Isaksson i Trönninge för att lära sig metoderna för fastgummihantering, samt hjälpa till med att utveckla maskinparken och tillverkningsmetoderna vid fabriken i Trönninge.

1949 lämnade Emil Isaksson Nordiska Latexfabriken och grundade Isakssons Gummifabrik i sin och hustrun Esters fastighet, där stöveltillverkningen startat 1931. I verksamheten arbetade Emil, Ester och sonen Börje - Isakssons Gummifabrik AB, ligger fortfarande idag kvar på samma plats.

Under efterkrigstiden fanns en nyvaknad marknad för gummileksaker. Det nya företaget utvecklade tekniska lösningar och började tillverka ihåliga dockor i naturlatex. Men efter några år blev konkurrensen, framför allt från Tjeckoslovakien och Japan, alltför hård. Det gällde alltså att ta fram nya produkter. De började därför utveckla och experimentera med tillverkning av tunn gummiduk, vilket ledde till det som idag är företagets största produkt, kofferdam. Under de dryga 65 år som gått sedan tillverkningen av gummiduk på Isakssons påbörjades har tillverkningsprocessen kontinuerligt förändrats, och kvalitén har därmed ytterligare förfinats.

Ortopedläkaren Sophus von Rosen kontaktade 1956 Isakssons Gummifabrik gällande tillverkning av den skena som än idag används vid behandling av medfödd höftledsluxation hos nyfödda barn. Produkten vidareutvecklades av Isakssons Gummifabrik och Sophus von Rosen i samarbete med Lars Danielsson från Malmö Allmäna Sjukhus, och 1975 fastställdes den nuvarande formen på ortosen som fortfarande säljs under varunamnet ”von Rosen-skenan”.

Shutterstock479368360

En bandagemästare, en gummihandske och Original-von Rosen-skenan

I mitten av 1950-talet konstruerade bandagemästaren (numera är titeln ortopedtekniker) Curt Petersson en protes i form av en rörlig hand, med en för den tiden avancerad mekanik. Curt Petersson var verksam på bandageverkstaden vid ortopediska kliniken på Lunds Lasarett. Protesen var funktionell, men han ville också att den skulle se så naturtrogen ut som möjligt. En släkting till Curt Petersson bodde granne med Isakssons Gummifabrik och på det viset knöts en kontakt mellan Curt och Isakssons. Efter lite dividerande och experimenterande tillverkade Isakssons en gummihandske till protesen. 

En kort tid därefter konstruerade Sophus von Rosen det som skulle bli Original-von Rosen-skenan, som används för att behandla nyfödda med höftledsinstabilitet. Sophus von Rosen var överläkare vid ortopediska kliniken på dåvarande Malmö Allmänna Sjukhus, och sökte efter ett lämpligt material för att förhindra föroreningar från att tränga in i stoppningen.

Sophus von Rosen diskuterade frågan med bandgagemästarna, och Curt Petersson visade honom handsken som tillverkats av Isakssons. Sommaren 1956 möttes därför Emil Isaksson, Börje Isaksson, Curt Petersson och Sophus von Rosen i Torekov. Resultatet av detta första möte blev att Isakssons Gummifabrik började tillverka gummiöverdrag för skenan, medan skenans innerdelar tillverkades på bandageverkstaden vid Malmö Allmänna Sjukhus.

De skenor som tillverkades på olika ortopediska verkstäder höll dock varierande kvalitet och tillverkades enligt delvis skilda specifikationer. Därför togs detaljerade riktlinjer angående skenans uppbyggnad fram i samarbete mellan Sophus von Rosen, Isakssons Gummifabrik AB och det aktiva läkarlaget på Ortopediska kliniken vid MAS i Malmö, med biträdande överläkaren Lars Danielsson i spetsen. Sedan 1975 säljs skenan under varunamnet Original-von Rosen-skenan, och produktion sker från råvara till färdig produkt i Isakssons Gummifabrik AB:s lokaler utanför Torekov.

Original-von Rosen-skenan har behandlats i flera vetenskapliga avhandlingar, bland annat av läkarna Nis Fredensborg (1975), Kurt Palmén (1961) och Göran Hansson (1980). För mer information, se under rubriken "Vetenskapliga artiklar".

AdobeStock4474099

Bresle Patch

Bresle Patchen togs fram i mitten av 1990-talet. Civilingenjör Åke Bresle på dåvarande Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut, (nu under namnet RISE, tidigare SP Sveriges Tekniska Forskningsinstitut, och dessförinnan Statens Provningsanstalt) sökte efter en gummiduk, där kraven på töjbarhet, rivhållfasthet och renhet var extremt höga. Inga av de dukar han provat från andra tillverkare uppfyllde kraven på varken rivhållfasthet eller renhet. Åke Bresle tog därför kontakt med Isakssons, och tillsammans utvecklade de metoder för att tillverka en gummiduk som dels bibehöll den töjbarhet och rivhållfasthet som Isakssons gummiduk redan hade, men även kunde möta renhetskraven. 1996 skrevs avtal mellan Isakssons Gummifabrik AB och Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut, och sedan dess tillverkar Isakssons den gummiduk som används i Bresle-patchen.

Produkten Bresle Patch används genom att konduktiviteten mäts och på så vis spåras salter och föroreningar som inte är synliga för ögat, men som kan få allvarliga konsekvenser. Bland annat undersöks risken för rostangrepp på broar som behandlats med vägsalt. Andra användningsområden kan vara att spåra föroreningar efter bränder eller föroreningar på ytor som ska målas, till exempel fartygsskrov.

Mätningen sker genom att Bresle Patch placeras på materialet som ska undersökas. En injektionsnål sticks genom gummiduken, destillerat vatten sprutas in och sugs därefter ut igen för att analyseras.

AdobeStock4474094